»I en by i norr svettas en helig maronitgrav blod sedan hundra år. Min fars grav svettas genom sina porer i stenen. Min mors, måttfull och täckt med mossa, läcker tårar. Min mor hade bara sina tårar att försvara sig med. ›Gud, gör så att han dör!› upprepade jag intill utmattning när min far dröjde med att komma hem. Jag drömde om att bli faderlös. Bara hans död skulle sätta punkt för min mors tårar, min brors skrik och vår bävan.»

Vénus Khoury-Ghata ger i sin självbiografiska roman Ett hus på randen till tårar en skakande skildring av en familj i 1950-talets Beirut.